Alltså min häst... Världens bästa är han!!
Idag kom vi fram till tävlingen i regn. Både framhoppningen och banan var en kletig, lerig, sugande sörja vilket inte är sådär jättekul. Och så blev det inte jättekul när vi upptäckte att Martin glömt packa om mina gummistövlar från bilen till lastbilen (hans uppdrag) och jag hade mjuka tyggympadojjor med håliga sulor på fötterna. Well well.
Det var en nationell tävling och både 120+130 som jag red var väl tilltagna i storlek och svårighetsgrad. I 120 var han kalasfin, framåtbjudningen var helt perfekt! Det kändes enkelt. Tyvärr tabbade jag mig i omhoppningen på en mellandistans, jag bestämde mig aaaaalldeles för sent och red framåt och det blev för flackt. Mitt fel helt! Men det var väldigt få dubbelnollor så vi kom 5a eftersom vi fick till en bra tid utan att egentligen ha satsat. Skulle kommit tvåa med den om vi varit felfria. Var så nöjd eftersom svängarna verkligen fungerade, även i höger varv som vi fått kämpa lite med efter Bali. Mjuka fina svängar med bibehållet tryck. Nöjd!
Sedan var det dags för en 130 i sörjan. Den var ganska maxad och svår trots underlaget och det blev bara två felfria till slut. Såg att det var många fler som var felfria i nästa så kanske gjorde dem den lite snällare. Nu började jag känna av att Bama började bli lite trött, bakbensaktiviteten stannade av lite. Efter första hindret snuddade jag med spöet på bogen bara för att påminna honom om att gå framåt (O'Bama är verkligen ingen häst man lägger till spöet hårt på om man vill stanna kvar uppe på ryggen!) och OJ vad han reagerade och bockade. Jag flög nästan av in i staketet men kom upp i sadeln igen. Bara det att då skulle vi styra på tvåan, ett maxat plank ur sväng som typ alla haft problem med, och jag hade inga stigbyglar och sadeln satt på sned haha. Så vi fick med oss det. Men sedan fick vi ordning på allt och hittade ett superfint flyt! Och vilka språng han bjöd på :-O ni som följt oss vet att han varit väldigt ekonomisk i bak men nu kunde jag bara sitta och mysa in i många distanser och han hoppade igenom hela kroppen och verkade verkligen njuta av det. Men höjden (vår första 130 i år) och underlaget tog ut sin rätt och mot sista kombinationen orkade han inte riktigt, det blev lite långt där inne och vi rev allra sista språnget ut. Men vad gör det när vi är tillbaka i nationella 130isar och det känns helt rätt i övrigt =D Nu blir det massa styrketräning och såklart slipning av allt annat jag inte är nöjd med. Så kul!!
Tycker det är okej att bli trött om man hoppar såhär fint genomgående;
Tyvärr stod Martin inte i riktigt rätt vinkel för att få med hela cirkusen där i början på banan, men såhär såg en millisekund ut;
Chocken...