Något som är väldigt nyttigt i vår sport, inte minst för motivationens skull, är att gå tillbaka och fundera på vad vi egentligen gör för framsteg. Och då inte minst i det mentala. Själv känner jag att jag blivit mycket bättre på att fundera på hur jag ska lösa svårigheterna än att haka upp mig på dem. Jag tänker inte längre "oj, här är en stor oxer ur sväng som ligger svårt till..." och går och oroar mig för den mest hela tiden, utan jag tänker istället "här måste jag sätta mer tryck i galoppen genom svängen och ungefär här börjar jag sjunka ner i sadeln.." och så är det inget mer med det.
 
Det har nog mycket med självförtoende och mognad att göra. I Katrineholm till exempel så gick jag 120-banan två gånger. I slutet av grunden på mitt första varv så står en tjej och hon kan inte bestämma sig för hur hon ska rida på ett visst hinder, vilket hon diskuterar med sin mamma. Jag själv stannade ganska nära dem för att repetera grunden lite innan jag går vidare omhoppningen. Sedan går jag varv grunden igen, och tror ni inte att hon står kvar på exakt samma ställe när jag kommer dit igen? Och diskuterar samma sak? Det känns så konstigt för mig nu, men faktum är att det kunde varit jag för ett par år sedan :)

För inte alls länge sedan hade jag något av en räckesfobi på tävling. Inte minst om det var när man vände upp från kortsidan. Jag tyckte det var svårt att hoppa räcken helt enkelt. Idag reflekterar jag inte ens över saken, utan både jag och Bama hoppar räcken hur enkelt som helst. Mycket för att jag började koncentrera mig på hur jag ska ta mig an hindret än på hindret i sig själv.
 
Några andra saker jag kunde haka upp mig på var om första hindret var ur högersväng, eftersom Bama kan vara lite svår i hägervarvet ibland. Eller om jag skulle gå innanför eller utanför ett hinder i omhoppningen. Eller, haha, hur kombinationen såg ut! Räckeskombinationer var lite av en skräck liksom räcke ut ur kombinationen. Att jag orkade!?
 
Idag så känner jag mig stensäker på Bama och hur vi kommer att hantera olika saker. Jag vet mycket väl vad som kan bli en svårighet, men jag lägger inte så mycket vikt vid det annat än att jag funderar på hur jag ska undvika att det blir just en svårighet.
 
Tror det var det som hände lite i höstas. Jag började fundera på "vad händer om jag kommer fel? kommer jag krascha? Tänk om jag inte hittar avstånden?". Under vintern ryckte jag upp mig och nu går det ju som tåget igen! 0+0, 0+0, 0+0, 4, ser resultatet ut i år än så länge. Var lite depp när jag spräckte 0an men sedan så räknade jag ut att vi ungeför hoppat 60st tävlingssprång innan det nedslaget kom.
 
Det här inlägget är nog främst till mina yngre läsare. Vet att jag har en del :) Och det behöver inte vara just hoppning. Det kan vara att man spänner sig för något moment på dressyrbanan.
 
Det är så onödigt att lägga fokus på en eller två svårigheter när det finns så många andra moment att koncentrera sig på.

Utveckling

Tips En kommentar
Något som är väldigt nyttigt i vår sport, inte minst för motivationens skull, är att gå tillbaka och fundera på vad vi egentligen gör för framsteg. Och då inte minst i det mentala. Själv känner jag att jag blivit mycket bättre på att fundera på hur jag ska lösa svårigheterna än att haka upp mig på dem. Jag tänker inte längre "oj, här är en stor oxer ur sväng som ligger svårt till..." och går och oroar mig för den mest hela tiden, utan jag tänker istället "här måste jag sätta mer tryck i galoppen genom svängen och ungefär här börjar jag sjunka ner i sadeln.." och så är det inget mer med det.
 
Det har nog mycket med självförtoende och mognad att göra. I Katrineholm till exempel så gick jag 120-banan två gånger. I slutet av grunden på mitt första varv så står en tjej och hon kan inte bestämma sig för hur hon ska rida på ett visst hinder, vilket hon diskuterar med sin mamma. Jag själv stannade ganska nära dem för att repetera grunden lite innan jag går vidare omhoppningen. Sedan går jag varv grunden igen, och tror ni inte att hon står kvar på exakt samma ställe när jag kommer dit igen? Och diskuterar samma sak? Det känns så konstigt för mig nu, men faktum är att det kunde varit jag för ett par år sedan :)

För inte alls länge sedan hade jag något av en räckesfobi på tävling. Inte minst om det var när man vände upp från kortsidan. Jag tyckte det var svårt att hoppa räcken helt enkelt. Idag reflekterar jag inte ens över saken, utan både jag och Bama hoppar räcken hur enkelt som helst. Mycket för att jag började koncentrera mig på hur jag ska ta mig an hindret än på hindret i sig själv.
 
Några andra saker jag kunde haka upp mig på var om första hindret var ur högersväng, eftersom Bama kan vara lite svår i hägervarvet ibland. Eller om jag skulle gå innanför eller utanför ett hinder i omhoppningen. Eller, haha, hur kombinationen såg ut! Räckeskombinationer var lite av en skräck liksom räcke ut ur kombinationen. Att jag orkade!?
 
Idag så känner jag mig stensäker på Bama och hur vi kommer att hantera olika saker. Jag vet mycket väl vad som kan bli en svårighet, men jag lägger inte så mycket vikt vid det annat än att jag funderar på hur jag ska undvika att det blir just en svårighet.
 
Tror det var det som hände lite i höstas. Jag började fundera på "vad händer om jag kommer fel? kommer jag krascha? Tänk om jag inte hittar avstånden?". Under vintern ryckte jag upp mig och nu går det ju som tåget igen! 0+0, 0+0, 0+0, 4, ser resultatet ut i år än så länge. Var lite depp när jag spräckte 0an men sedan så räknade jag ut att vi ungeför hoppat 60st tävlingssprång innan det nedslaget kom.
 
Det här inlägget är nog främst till mina yngre läsare. Vet att jag har en del :) Och det behöver inte vara just hoppning. Det kan vara att man spänner sig för något moment på dressyrbanan.
 
Det är så onödigt att lägga fokus på en eller två svårigheter när det finns så många andra moment att koncentrera sig på.