Jag och Bama hade som sagt en underbar dag igår på tävlingen, som var vår sista tillsammans i år. Han var på sitt allra bästa, strålande humör och ville inget annat än att få gå in och hoppa. Framhoppningen låg i direkt anslutning till tävlingsbanan och efter första klassen, när jag red fram till 130, så stannade han upprepade gånger vid ingången till tävlingsbanan och slog med frambenet för att visa att han ville in! Så söt.
I alla fall. 120 kändes helt okej! Det var en A0:a och jag bestämde att satsa på att rida i ett friskt men inte galet tempo, kapa svängarna där jag kunde utan att riskera någonting. O'Bama var helt med på noterna och vi gick felfritt och tiden räckte till vinst! Blev verkligen förvånad för jag hade inte ens tänkt tanken, men klart det alltid är kul att vinna :)
120 känns så otroligt enkelt. Det märks på Bama att han inte tycker att det är någon big deal och det känns nästan som att jag förbättrar språngkvaliten genom att utmana honom lite mot klockan åtminstone.