Min lillasyster har smittat mig, Martin och mamma med ett ruggit okuligt virus. Jag hade kunnat ta det, om det inte vore för att jag och Bama är anmälda till ett nationellt meeting i helgen. jag har inte varit förkyld på hundra år och det är faktiskt inte superkul, speciellt när det sätter sig på lymfkörtlarna!
Bama har ju också varit lite ur fas. Hans sår har varit lite lurigt men vi fick i alla fall tummen upp av veterinären att tävling var ok. Men han fick vila största delen av förra vecka i alla fall och ridningen har varit lite si sådär denna vecka. Jag saknar verkligen stora ytor med bra underlag att rulla på! Vi tränger ihop oss på den lilla djupa ridbanan och inne i ridhuset, men det dödar lite av hans ärliga framåtbjudning. Igår var vi uppe på Lovisedal där det är bra med plats, men underlaget var rejält djupt och gropigt. Till och med Martin reagerade på det som inte är så jättekunnig. Och O'Bama kändes inte riktigt framme för skänkeln.
Neej så känslan är sådäääär inför helgen men min vilja är verkligen SUPERSTARK. Ibland önskar jag att jag vore lite mindre viljestark. Då hade jag ju bara sagt att Nej, vi är inte iform och vi stannar hemma. Men nu så är ju detta vår näst sista tävling i år, och jag åker ju faktiskt om 3 veckor. Det gör inget för mig om jag får gå ner och hoppa 110 och 120 istället för 130 som tänkt, men jag viiiiilll såååå gääärna komma iväg! Och vem vet, på lördag kanske jag bara är lite snuvig och Bama är superfin. Det kan man ju aldrig veta. Speciellt med våran galna kväll på Jump Club i åtanke. Där jag blev övertalad av mamma att stanna kvar och hoppa 130 trots att allt kändes bajs i 120. Och vi gick in och dubbelnollade och kom 2a med en superrunda.
Det är inte lätt med dessa beslut!! Kan någon liten gud bara tala om för mig att det kommer gå jättebra? Eller att vi får en skittävling om vi åker?
