Nu är vi påväg hemåt!
Resultaten från de två senaste klasserna ser inte så roliga ut kanske, men jag är VÄLDIGT NÖJD. Det här var bland det svåraste/största vi gjort tillsammans hittills. Jag försöker få ihop mitt livspussel och jag har bara en häst, när jag egentligen behövt fler ridtimmar, jag tränar mestadels själv, jag försöker att utvecklas trots att jag inte har enorma mål som SM och landslag osv.
Jag gjorde en dundertabbe idag i sista klassen. Men det är egentligen det enda riktigt stora felet jag kan gräma mig över från helgen. Att gå banan tillsammans med Jens Fredricson (som undrade om jag var trött idag haha), Douglas, Zetterman, Emma Emanuelsson osv bara för att nämna några är otroligt inspirerande! Och att se de leverera sina fantastiska rundor gör mig bara ännu mer inspirerad. MEN de har otroligt mycket rutin och kunskap i bagaget och de flesta sitter på hästar som gått betydligt högre klasser. Men jag motiveras ändå att försöka tänja lite på gränserna och ta lite snävare vägar och gå ifrån min plan. Ibland är det bra, men ibland blir det mindre bra. Som idag, en klurig linje med sex eller sju galoppsprång på båge. Hjärnan sa SJU och hjärtat SEX, jag bestämde mig försent och det blev bajs! Sånt som inte ska hända och inte brukar hända. Men jag blev för ivrig. Klapp på hästen som kämpar vidare och kommer igen. Men på andra ställen blev det jättebra! Vände snävare än jag skulle gjort i vanliga fall in i en kombination och det funkade lysande.
Min häst har varit så himla duktig och det var så himla kul att hoppa 135 igen igår! Vi har ju bara gjort det en gång tidigare så kan inte jämföra med så mycket men det var mycket snack om att den var svår och att det var mer som en 140 än en 130. Och det är ju försvarbart i detta sammanhang. Jag la märke till att hindrena kändes höga när jag red in, men inte obehagligt. Bara ovant. Vi fick några ner och de var EXAKT likadana fel, vilket är BRA för det innebär att vi har något konkret att arbeta på. De stora oxrarna rev han frambommen med bakbenen för att sedan lufta högt/öppna upp för bakbommen. Jättekonstigt? Ska prata med lite kunniga människor om detta. Kapaciteten är det inget fel på, för vi räcker över på både bredden och höjden, vi måste bara justrera så att språngkurvan är rätt i rätt moment. Vi behöver TRÄNA TRÄNA TRÄNA på detta men jag är helt övertygad om att vi kommer kunna leverera både i 135 och 140 så småningom. Ni skulle sett Bama i trekombinationen som många hade problem med. Han spetsade sina små öron och bara sög tag och grejade den (och alla andra linjer) med lätthet. De tekniska sitter på så sätt, det är bara stora ensamna oxrar vi måste träna på (puh).
Vi har aldrig startat 3 st klasser där alla varit på 130+ på en helg förut. O'Bama har ju kroknat lite ibland sista dagen på meeting men han har varit otroligt duktig denna helg och hållt humöret uppe och blivit bättre och bättre bara! Sur som en citron på framhoppningen, han hatar varje minut där i kaoset, men bara han gör sin grej på banan med öronen spetsade är jag nöjd <3 till och med insläppspersonalen kommenterade hans humörsväxlingar haha.
Det viktigaste för mig är att få känna glädjen och samspelet med min bästaste vän. Och det har jag verkligen fått göra denna helg. Så glad, och så tacksam!
